Våldet trappas upp.

DÖDSSKJUTNINGEN I ITALIEN är allt annat än rolig. Polismästaren i Arezzo sa under eftermiddagen att ”Ett tragiskt misstag har begåtts”. Pistolskottet som dödade Laziosupportern Gabriele Sandi är enligt uppgifter (Ansa) ett ”varningsskott”, som träffat en bilkörande i nacken. Hur man kan misslyckas så fatalt med ett skott som borde gå rakt upp i luften förstår jag inte riktigt.

Att så tidigt komma med ett uttalande av den karaktären tycker jag inte var särskilt genomtänkt. Att via nyhetsbyråer basunera ut att supportern absolut inte var berättigad ett skott i nacken gör förstås att reaktionerna blir av starkaste slag.

Utredningen får ju visa vad som faktiskt har hänt, utifrån dessa tidiga rapporter ser jag ett grovt tjänstefel. Svensk media, med AB i spetsen, rapporterar i stället nästan ensidigt om massa huliganer som gör massa dumma saker. Utan minsta respekt för offret och hans familj skriver man fakta om att han var verksam huligan – vem hos AB har kollat upp det? Faktumet att en supporter faktiskt har dödats av polisen verkar inte intressant. Fotbollskanalen tycks vara enda media med viss nyansering i rapporteringen – där skriver man ”offret för dödsskjutningen” i stället för ”huliganen”.

HETSEN ATT RAPPORTERA så mycket som möjligt på kortast möjliga tid gör att journalistiken blir högst bristfällig. Direkta sakfel korrigeras ju i takt med att mejlen strömmar in, men hur professionellt är det att skriva om påhittade kopplingar hit och dit utan att ha en aning.

Upploppen över Italien, främst i Rom, är i full gång. Det är krigstillstånd på gatorna och föraktet mot polisen har nått sin kulm. Att en grupp människor stormar och slår sönder en polisstation hör inte till vanligheterna, polisstationer angrips ytterst sällan av några grupper. Problemet med aktionerna ligger naturligtvis i att ju brutalare kravallerna blir desto våldsammare måste också polisen bli – ytterligare supportrar, eller poliser, kan komma att dö i sammandrabbningarna. Föraktet är direkt riktat mot polisen och inte andra lag/supportrar vilket dessvärre gör att kriget är ett faktum.

UTAN ATT PÅ NÅGOT SÄTT försvara dessa brutala hämndaktioner går det inte att låta bli att uppskatta solidariteten grupperna emellan. När polisen tar grova snedsteg hjälps alla åt, respekten är fullkomlig. Jag förstår till punkt och pricka missnöjet, även om våldsupptrappningen naturligtvis är helt fel väg att gå.

Att fotbollsförbundet inte ställde in hela omgången är också för mig en gåta. Förra året dödades en polisman i fotbollskravaller, hela omgången ställdes in och landet var i sorg. Naturligtvis ska samma respekt ges till en supporter som dör, oavsett om det är i en trafikolycka, en skottlossning eller ett huliganslagsmål. Att bara två matcher fick avbrytas på grund av missnöje på läktaren förvånar mig.

OROLIGHETERNA KOMMER SÄKERT fortsätta, om än inte lika intensivt. Fler minnesstunder kommer att anordnas och därmed också fler tillställningar där polis måste närvara i stor skala. Myndigheterna och förbundet är nog ytterst tacksamma för att det är stundande landslagshelg. Demonstrationerna i samband med nästa omgång kommer alltså att vänta två veckor, vilket förmodligen lugnar ned en hel del.

Porrens intåg.

MEDIAS REAKTION PÅ porrkungen Berth Miltons aktieinnehav i AIK är inte alls förvånande. Rubrikerna säljer förstås lösnummer för att folk vill veta vem, när, var, hur – utan att det egentligen är särskilt intressant. Man vill veta vilken porrkung, vilken klubb och hur stort innehavet och hur det kommer sig. Allt detta utan att gemene man egentligen borde bli särskilt upprörd. AIK kan inte styra över vilka som handlar aktier, eftersom att fri handelsrätt råder i Sverige. AIK har egentligen inte ens någon aning om vilka som är delägare – förutom storägarna som dels hamnar i olika innehavsrapporter men också faktiskt har rätt till styrelseplatser. Det visar sig emellertid att Milton inte ägde en enda aktie per 28 september, då senaste rapporten om delägare släpptes.

Naturligtvis vill varken AIK eller något annat seriöst företag associeras med en porrkung, men faktum är fortfarnade att ingen kan göra något åt det. Precis på samma sätt som Ericsson och H&M bland andra ägs av pedofiler och våldsmän så kan förstås även AIK ägas av pedofiler, våldsmän – eller för all del porrkungar.

TROTS DETTA BLIR REAKTIONERNA väldigt starka, journalistiken har en slående likhet med kvällstidningarnas bildsläpp på idrottsstjärnor som råkar – just råkar – ha en mössa med Firman Boys-emblem eller tröja med Wisemen-text. Med största sannolikhet hade varken Daniel Tjernström (AIK) eller Pontus Wernbloom (IFK Göteborg) någon aning om att dom mitt i vimlet råkat få på sig ett klädesplagg med våldsankytning. Vad är egentligen intressant med bilden? Det finns ju ändå ingen som på allvar tror att Daniel Tjernstörm är våldsdyrkare och förmodligen skulle slagits i AIKs namn ifall han inte råkat bli spelare i stället.

Skillnaden i dom här fallen är att drevet inte bara bestått av kvällstidningarna, DN har fortfarande ett större utrymme om porr-AIKs ägare och framtid. Och överallt har seriösa krönikörer sagt sitt om porr i fotboll. Är det bra för klubben? Hur kunde detta hända? Är AIK jämställt? Flyttade Wilton på grund av att sexköp inte är lagligt i Sverige? Vad gör vi nu? Skitsamma!

SÅ LÄNGE AIK INTE aktivt arbetar med individen så spelar det aboslut ingen roll. Den dagen AIK börjar ta emot annonspengar och har lättklädda flickor runt Råsunda så finns det anledning till reaktion. Lika lite som AIK är ett forum för pedofiler, lika lite är AIK en sexistiskt sekt som ser ned på kvinnor.

Reinfeldt talar ut.

JAHAJA, breaking news.

- Hon var i jour.

Statsminister Fredrik Reinfeldt berättar att Ulrica Schenström var i jour den aktuella krogkvällen med Pihlblad. Emellertid inte i skick att sköta sina arbetsuppgifter. Reinfeldt säger att han blivit förd bakom ljuset – LURAD – av en sina närmsta medarbetare. Schenström hävdade från början att hon var nykter, men det uppdagades senare att hon faktiskt hade druckit massvis med vin.

DETTA INNEBÄR DOCK INTE att statsministern blivit lurad och att han absolut inte hade någon aning om någonting, förrän i dag/i natt. Reinfeldt har förmodligen känt till onykterheten bra mycket längre än så. Trots detta har han tigit, antagligen för att skydda sina medarbetare – ungefär som Göran Persson vid Danielssonskandalen.

Att man tillslut offentliggör uppgifterna om jouransvaret ser jag som ytterligare ett misslyckande. Det blir väldigt tydligt att man så långt det går har försökt tona ner skandalen. Drevet lade sig inte och avgången blev naturlig. Plötsligt är inte den beryktade säkerheten för Sverige lika värd? Att man kan hänvisa till rikets säkerhet i sju dagar och sedan plötsligt ge blanka fan i rikets säkerhet är för mig en gåta.

KOM IN I MATCHEN, Fredrik.

Kompetensnivå frågas kom?

SESÅDÄRJA. ULRICA SCHENSTRÖM avgick via ett pressmeddelande 01:37 i natt. Förvisso ett framtvingat beslut, men lik förbannat också ett nödvändigt och naturligt beslut. Schenström är i mina ögon inte ett ämne att ha i närheten av statsministern. Olämpligheten i att ragga TV4-journalister på krogen behöver ju inte direkt förklaras. Naturligtvis ska inte en av statsministerns närmaste ha relationer med en journalist, egentligen oavsett vad han har för roll. Att han är politisk reporter gör ju saken fullständigt skandalös. Nog om olämpligheter.

Däremot, den direkta felaktigenheten uppstår i stället om Schenström faktiskt var i jour, något som varken dementeras eller bekräftas av regeringen – med hänsyn till rikets säkerhet. Om statssekreterare under jour häller i sig en flaska vin tycker jag personligen att hon gjort sig skyldig till ett grovt brott, vilket borde prövas i domstol. Hon har ansvar för att informera statsminister Reinfeldt, ansvar för att samla ihop regeringen och ansvar för att underrätta och underlätta för aktuellt departement. Dricker man vin på krogen för en knapp femhundring så är man definitivt inte i stånd att hjälpa tusentals svenskar som drabbas av en flodvåg i Asien.

NÅVÄL, VI KOMMER förmodligen inte få reda på huruvida Schenström var i jour eller inte, Reinfeldt tiger och Schenström går den enkla vägen genom att avgå på grund av olämpligheter – och därmed flytta fokus från jouransvaret.
Reinfeldt valde, precis som alla andra politiker, helt fel väg från början. Korten på bordet direkt hade gjort väldigt mycket mindre skada. Att statsministern omger sig med inkompetent folk är i sig ett underbetyg, men att försvara sina inkompetenta underordnade är fantastiska korkat. På med försvarskostymen och förneka allting är uppenbarligen det absolut enklaste man kan göra. Dessvärre fungerar inte det särskilt bra när tidningarna gräver fram uppgifter. Om Reinfeldt hade eliminerat vartenda vittne, raderat notan ur datorn och stängt krogen så hade han kunnat fortsätta med förnekelsen, nu gjorde han inte det och således rullar informationen in.

- Det är inte en bra inställning att inte gå till botten i varje fråga.

Citat från Fredrik Reinfeldt, i opposition, när Lars Danielssons patetiska historia var aktuell. Orden rör förstås sossarnas inställning att inte, men hänsyn till rikets säkerhet, offentlighetsgöra Danielssons in- och utpassering, telefonsamtalen som antingen ägde eller inte ägde rum. Reinfeldt tyckte då det inte fanns några hinder för publicering utan ansåg att det var ett naturligt led i undersökningen. Nu resonerar han tydligen annorlunda.

ATT MAN KAN ÅBEROPA rikets säkerhet som skäl för att inte genomföra och slutföra en utredning rörande en viktig person i krisberedskapen framstår faktiskt som ganska löjligt. En terrorist får väldigt svårt att kartlägga en statssekreterares jouransvar, enbart baserat på denna enstaka händelse. VAR hon jour i tisdagskväll eller inte? Huruvida hon (eller någon annan) kommer att vara jour är ju en helt annan fråga.

Resultatet av smusslet blir ju att statssekreterare, ministrar och allt möjligt plötsligt står helt utanför rättssamhället – utredningarna hinner ju knappt börja innan man lägger ner dom i brist på material, som är hemlighetsstämplat.

Livet får ett slut.

MÄNNISKOR DÖR, tydligen hela tiden. Varje minut. Naturligtvis kan man inte göra något åt det, men ibland är det faktiskt fruktansvärt orättvist. Under min tid som tillräckligt gammal för att egentligen förstå något så har jag upplevt tre dödsfall. Tre dödsfall, varav ett av dem av naturliga skäl var det överlägset vidrigaste rent psykiskt.

Två av dem, de andra två, handlar emellertid om en 17-åring och en 20-åring. Människor som inte ens levt en fjärdedel av sina liv.

Victor Ronér dog med största sannolikhet natten mellan 30 september och 1 oktober 2005, han drunknade i Nybroviken. Victor stod mig överhuvudtaget inte nära, eftersom att vi inte träffats eller pratat med varandra på många, många år. Men den psykiska beröringen blir förfärligt påträngande i alla fall, av den enkla anledningen att man vet vem personen är. Och visst, det var väldigt länge sedan vi sågs, men faktum kvarstår – vi har lekt, spelat fotboll och tv-spel och träffat varandra i skolan varje dag i flera år.

ANTON LEMNELIUS (bilden) dog 28 juli, i år. Han flög ut från ett fönster på fjärde våningen under en fest hemma hos sig själv. Anton och jag har varit bekanta i kanske 3-4 år, träffats någon gång ibland och snackat en hel del här och var. Alltså inte heller någon som stod mig jättenära, men fortfarande en bekant, en vän, en kille jag hälsar på om vi träffas på stan – någon som har en plats i mitt liv. Anton var framåt, alltid bra på att hafsa ur sig sköna kommentarer och alltid glad. Dessutom en god Hammarbysupporter som var riktigt duktig på att hata Djurgården. Varför i hela friden Anton skulle dö har jag jävligt svårt att se. Nu lät det där alldeles för religiöst, vilket inte var meningen, men Anton dog, utan någon som helst jävla anledning. Vila i frid min vän, du är saknad.

Antons tragiska bortgång är faktiskt något jag går och tänker på hela tiden. Nästan jämt. För det aktualiserar det faktum att människor dör, tydligen hela tiden. Nämnda dödsfall bryter inte ned mig totalt, men det skapar ju nya tankeställare oavbrutet, nästa gång kanske någon som står en riktigt nära dör, eller kanske jag själv? Hela historien kommer ta väldigt lång tid att smälta, det dröjer nog helt enkelt ett bra tag innan jag slutar tänka på honom, hans familj och ordet död.

GEMENSAMT FÖR dessa båda herrars sorti är att båda var berusade. Victor var förmodligen rejält jävla aspackad, utan minsta kontroll på sig själv. Anton å sin sida var förmodligen också, i vanlig ordning en fredagskväll, inte helt nykter. Flyga ut genom fönster kan man förvisso göra utan att ha druckit något, men alkohol har ju en tendens att ge sig på olika sinnen. Jag tror absolut inte att han var så-full-så-att-jag-inte-vet-vad-jag-gör, men det är klart att det inte är en slump att tiden för död inte är tisdag klockan 13.
Detta i sin tur skapar ytterligare tankeställare. Tre dödsfall, varav ett naturligt, hos en åtminstone lite gammal man. De andra två drabbade två ungdomar så båda hade supit till. Samtidigt undrar jag varför jag ens funderar, jag kommer inte sluta dricka alkohol och jag kommer inte råda mina vänner att göra det. Och all denna fundering över alkoholens koppling till dödsfall i min närhet är inget jag funderat på i berusat tillstånd. Det är ju faktiskt då som tankeställarna borde överösa en, så att man kanske försöker ta det lite lugnt. Men icke, hittills i alla fall.

Summeringen av detta är inte av särskilt avancerad art: Anton var en oerhört bra grabb som är saknad av många. Jag önskar innerligt att han kunde leva vidare. Jag hatar, hatar, hatar den här känslan, känslan att dina närmsta plötsligt bara kan vara borta.

Dagens låt: The Smiths – There Is A Light That Never Goes Out
Rest in peace, mate.