Livet får ett slut.

MÄNNISKOR DÖR, tydligen hela tiden. Varje minut. Naturligtvis kan man inte göra något åt det, men ibland är det faktiskt fruktansvärt orättvist. Under min tid som tillräckligt gammal för att egentligen förstå något så har jag upplevt tre dödsfall. Tre dödsfall, varav ett av dem av naturliga skäl var det överlägset vidrigaste rent psykiskt.

Två av dem, de andra två, handlar emellertid om en 17-åring och en 20-åring. Människor som inte ens levt en fjärdedel av sina liv.

Victor Ronér dog med största sannolikhet natten mellan 30 september och 1 oktober 2005, han drunknade i Nybroviken. Victor stod mig överhuvudtaget inte nära, eftersom att vi inte träffats eller pratat med varandra på många, många år. Men den psykiska beröringen blir förfärligt påträngande i alla fall, av den enkla anledningen att man vet vem personen är. Och visst, det var väldigt länge sedan vi sågs, men faktum kvarstår – vi har lekt, spelat fotboll och tv-spel och träffat varandra i skolan varje dag i flera år.

ANTON LEMNELIUS (bilden) dog 28 juli, i år. Han flög ut från ett fönster på fjärde våningen under en fest hemma hos sig själv. Anton och jag har varit bekanta i kanske 3-4 år, träffats någon gång ibland och snackat en hel del här och var. Alltså inte heller någon som stod mig jättenära, men fortfarande en bekant, en vän, en kille jag hälsar på om vi träffas på stan – någon som har en plats i mitt liv. Anton var framåt, alltid bra på att hafsa ur sig sköna kommentarer och alltid glad. Dessutom en god Hammarbysupporter som var riktigt duktig på att hata Djurgården. Varför i hela friden Anton skulle dö har jag jävligt svårt att se. Nu lät det där alldeles för religiöst, vilket inte var meningen, men Anton dog, utan någon som helst jävla anledning. Vila i frid min vän, du är saknad.

Antons tragiska bortgång är faktiskt något jag går och tänker på hela tiden. Nästan jämt. För det aktualiserar det faktum att människor dör, tydligen hela tiden. Nämnda dödsfall bryter inte ned mig totalt, men det skapar ju nya tankeställare oavbrutet, nästa gång kanske någon som står en riktigt nära dör, eller kanske jag själv? Hela historien kommer ta väldigt lång tid att smälta, det dröjer nog helt enkelt ett bra tag innan jag slutar tänka på honom, hans familj och ordet död.

GEMENSAMT FÖR dessa båda herrars sorti är att båda var berusade. Victor var förmodligen rejält jävla aspackad, utan minsta kontroll på sig själv. Anton å sin sida var förmodligen också, i vanlig ordning en fredagskväll, inte helt nykter. Flyga ut genom fönster kan man förvisso göra utan att ha druckit något, men alkohol har ju en tendens att ge sig på olika sinnen. Jag tror absolut inte att han var så-full-så-att-jag-inte-vet-vad-jag-gör, men det är klart att det inte är en slump att tiden för död inte är tisdag klockan 13.
Detta i sin tur skapar ytterligare tankeställare. Tre dödsfall, varav ett naturligt, hos en åtminstone lite gammal man. De andra två drabbade två ungdomar så båda hade supit till. Samtidigt undrar jag varför jag ens funderar, jag kommer inte sluta dricka alkohol och jag kommer inte råda mina vänner att göra det. Och all denna fundering över alkoholens koppling till dödsfall i min närhet är inget jag funderat på i berusat tillstånd. Det är ju faktiskt då som tankeställarna borde överösa en, så att man kanske försöker ta det lite lugnt. Men icke, hittills i alla fall.

Summeringen av detta är inte av särskilt avancerad art: Anton var en oerhört bra grabb som är saknad av många. Jag önskar innerligt att han kunde leva vidare. Jag hatar, hatar, hatar den här känslan, känslan att dina närmsta plötsligt bara kan vara borta.

Dagens låt: The Smiths – There Is A Light That Never Goes Out
Rest in peace, mate.